©Robin Lillfors

När livet som svårast är
Ser man inget värt
Allting står på tvär
Dagen som en evig dimma
Ingenting att finna
Som livets sista timma
Vissa vet nog hur det är
Jag står med världen framför mig
Jag vill gärna se solen gå upp och kunna säga hej
Till dig
©

Vi har ingen mening
Om vi inget säger
Vi känner ingen magi
Om så inga färger flög i
Vad vi har i vårt sinne
Svårt att hålla inne?
De kreativa må svara
Det är inte så bara
Något vi har
Har vi alla varsitt svar
Vägen har sin gång
Som en dansande sång
Vislandes bland bergen, dalar, haven
Och högt bland molnen  
Där de talar till oss
Och för det lilla minnet tillbaks

Snacka med mitt X som jag inte har snacka med på ett bra tag! Snacka utan vidare i 2 timmar drygt! Känndes som det var igår vi snacka senast! Vi är bra vänner idag, det har ändå gått en lång tid sen det tog slut lite över 3 år. Snacka om gammla minnen man nästan glömt av, vi skratta åt de små stunder som satt ett tryck för all framtid. Man känner att man börjar bli till åren och inte ser saker och ting likadant som då. Jag tycker det är bra på ett sätt att hålla kontakten, kanske inte med alla! men mellan oss hände det liksom saker som för alltid kommer finnas där. Är väldigt glad att vi är vänner i dag, inte som snackar varje dag eller vecka men kanske 1 eller 2 gånger om året.

Jag är den jag är delvis på grund av saker som hände under tiden vi gjorde slut. Jag tackar för det i dag även om det sved som ett öppet sår ett jävla bra tag efter! Vissa saker är nog menade att hända, man vet aldrig hur morgondagen ser ut! men man hoppas ändå att det är menat till det bättre i slutändan. Det är med vad man gör det till. Vill man att något bra ska hända får man kämpa sig fram för att kanske nå det. Sen är det ödet så vis som bestämmer om man är värd det eller inte. 

Vi får kämpa oss fram till det bättre för sig själv och andra för att hoppas förtjäna det! 

Se mellan raderna
Se vad som egentligen möts
Här och var
Det bara tar
Nu eller aldrig
Ser man det så
När allting faller samman
Och livet fylls av hopp

Jag höjer min blick och tittar upp
Och fångas av det eviga mörka rum
Är det bara vi?
Tjärnornas eviga ljus som sträcker sig långt
Tanken som frågar
Finns det någon mer?
En rysande känsla som bevisar
Att universums stora existens
Inte har någon gräns
Vår värld tycks vara stor
Men liten liten vi är
Något vi ständigt lär
Tellus vår jord
Är mer än bara ord
Bland alla dessa miljoner tjärnor
I ett oändligt stort rum
Känns som vi bara har ett "hum"
Nästa stjärnklara natt titta upp 
Och känn vårt stora rum vi lever i!!

 

Jag står ensam emot
Det som så kallas hot
Vart har det sin rot?
Min väg som präglas att vara svår
Har det tagit mig år
Inte som det var igår
Att kämpa sig fram
Både inne och ute
Av tiden vi ser
Kanske en dag det sker
Jag står bunden emot att gå 

Såg nyss på en film som heter "The adjustment bureau", den filmen fick mig att tänka på alla tillfälligheter man möter på i vardagen! (Ni som har sett den vet nog vad jag menar). För allt detta jag tänker på känns bara denna film relivant för mig! För ibland känns det som om alla tillfäligheter man stöter på är "planerade" Jag vet det låter galet! Men jag kan känna sånt ibland. För ett tag sedan hade jag tjafsat med en, och visst när man träffas efter ett tjafs som sluta illa så vill man ju helst inte se varnn på ett tag. Men såklart så träffas man. Den bussen jag skulle ta tog jag inte för jag fick syn på en annan buss sekunden innan som gick direkt! Och vad ser man då, jo denna preson man några dagar tidigare tjafsat med. Och grejen var att minuter innan så tänkte jag att om man kommer träffa på denna person (vilket man aldrig har gjort innan) just där. Det är inte bara det exemplet utan jag har många till! Det känns som om jag har en viss väg planerad ibland, "varför händer just detta mig" kan ni nog känna igen. Det är just alla "tillfäligheter". Det är ju dom som avgör våran framtid. Konsikvenserna efter tar oss vidare till något annat som i sin tur viasr sig i en ny tillfälighet. Vart den sen bär av är omöjlig att avslöja!

Planen som ingen plan är...  eller?

Hej mitt namn är Robin Lillfors!
Som nog många vet gillar jag musik, det är ärna en stor del av mig! (som många andra). Har skrivit en del låtar som En Ovisshet, Vårt Älskade Göteborg, Skepplanda sången m.m. Har även gjort olika covers från vissa melodier som jag gillar. Som Fattig bonddräng, Idas sommarvisa och andra svenska låtar. Ted Gärdestad får vi absolut inte glömma.

Sen så har vi då Metal! Och då finns det bara ett band för mig och kommer alltid göra! Nämligen Metallica. Det var Metallica som under min svåraste tid än så länge i livet dök upp för snart 10 årsedan. Har ju hört dom förut med min syrra digga dom på 90-talet då dom var som störst. Men det var tack var en gammal klass polare vid namn Robert som fick mig att lyssna på ett band som kom att påverka mitt liv. Det lunga introt som senare exploderar till ett tungt riff som man kan utala typ så här! "da-daa-da-da daaaaa". Jo just det Enter Sandman! Sen Nothing Else Matters som är en mäktig balad och ger iaf mig ryssningar spec på Metallica live S&M med den mäktiga orkestern. 

Dom två låtarna var startskottet på min musikaliska karriär! Lyssnade på Metallica oavkortat i många år och lärde mig många låtar av dom på trummor och gitarr. 

Men efter många år så blir det alltid en förändring till slut, man utvecklar sig tillslut och börjar upptäcka annan musik. För min del blev det ett helt nytt musik spår, nämligen svensk musik! som Ted Gärdestad, Melissa Horn och lite Lars Winnerbäck. Det var gött för min del att se något nytt i musiken! Sen så hjälpte det mycket med att man börja umgås med andra som lyssnar på mycket musik och blandad musik. 

I dag har jag om jag får lov att säga ett relativt sort musikintag från Metal, rock, blues, pop, svensk musik och mycket annat!

Jag har egentligen haft musiken i mig hela mitt liv. När jag var liten bruka jag sjunga och så hade vi ett el piano hemma som jag gjorde egna låtar på. Sen när skolan börja och man kom upp till 4 klass så börja man få testa på instrument och då föll ju trummorna ganska bra inpå mig och jag börja slå med dom jävla trummpinnarna, lärde mig så småningom 4-takt. Satt ganska ofta och trumma med händrna och lärde mig på det sättet mer grejer. Dom andra i klassen förstod inte hur jag kunde lära mig trummor utan att jag hade några. Jag ville så gärna ha trummor men fick alldrig bara för att vi inte hade pengar till det och att det skulle "låta för mycket". Så det fick bli gitarr att lära sig och det är man iof tacksam för i dag!

Ja, det är en del att skriva och jag vet att det finns mycket mer att skriva, men jag nöjer mig med detta!

Take Care!  

När skenet bedrar
Finns det ingenting kvar
Jag skulle kunna säga jag hatar dig
När jag istället säger hej
Att friheten långt bort är
Om den ens kommer vara här
Får en känsla av onda handens tag
Just denna dag
När skenet bedrar