I din fantasi
Vart lever du i?
När du tror det är sant
Med din variant
Vi trodde dig
När du sa din sak
Du var så rak
Så despirat
Du vill ju höras
Du vill ju synas
Bortom vår värld
I Din Fantasi
Ta ingenting förgivet
Tänk att det kan gå så långt
Att ingen tro ha kvar
Missöden förstör
Den goda syn som en gång var
Inget längre kvar
Vad gör man
När man tycks ensam gå
Misstänka varje vrå
Och veta att det inte borde vara så!
Aldrig titta bak
För det var sin sak
Ta ingenting förgivet
Inga onda ord att ge
Är man värd sin plats
För vad man har gjort
Kan det bli något stort?
Är man värd sin tro
Att respekterat ro
Varsamt titta fram
Inga onda ord att ge
Bara älska och le
Ensam i ditt rum
Jag är ditt innre
Jag är ditt allt
Jag styr dig vart jag vill
Med mina tankar slår jag kallt
Två i ett
Helt utan vett
Jag ser dig
Men du ser inte mig!
Jag går dina steg
För du är så feg
Jag skrattar
Men när du ser dig själv
Är du helt själv
Ensam i dit rum!
För ett tag eller för evigt
Sitter här och grubblar... och grubblar!!! Vart tar tiden vägen? Börjar känna att man allt börjar bli till åren nu! Tonåren kännas allt längre bort idag! Vad mycket det är som har förändrats runt omkring än! När jag sitter och tänker tillbaka på gammla goa minne och inser att det var väldigt längesedan nu så kommer ångesten smygandes! Man brukar höra "äh.. fan man behöver ingen ångest för att man blir äldre! Du är fortfarande ung" Ja ja, det är ju givet, men tanken kan inte undvikas.
Såg nyss ett klipp som jag och en gammal vän la ut på Youtube för 2-3 årsedan och bara inser att shit bara på den tiden har allt förändrats väldigt mycket!
Jag brukar ta dagen som den kommer, men det känns mer och mer som något mer behövs nu mera! Man har liksom kommit i en ond cirkel där tiden står still och tiden utanför rullar på allt snabbare. Läskig känsla. Man har ju musiken(Äslakde bandet The Cloud som jag spelar i) och allt verkar gå bra med musiken OCH kommer inte sluta med det, men på något sätt så känns det knepigt, kroppen hänger med men inte hjärnan. Liksom från det klippet då jag sitter med polaren i källaren och lirar musik till idag då jag står på scenen och har spelat för åtminstånde 300-400 pres.. Det går inte förklara den känslan, Givetvis är jag glad och är grymt taksam för att jag är där jag är i dag, men liksom varför har man alltid en grubblande kännsla inom sig när allt verkar gå bra? Kanske är det någon sorts av åldersnojja som sätter sprätt på än?
Kanske för ett tag
Eller för evigt
Jag har det för mig själv
Tro det eller ej
Men snälla sej
Från hej till dej
Jag är där jag är
Varje tysta timme
Vill jag hålla inne
Men jag ångrar ändå
Varför hände det så?
Kan ju inte sluta tänka
Ett sinne att sänka
När jag ler men ändå inte ler
Så tror jag ni ser
Jag vandrar på
Varför bara stå?
Jag är där jag är
Jag lova och svär
Den otroliga vandringen!
Kolla denna coola vandring från Nödingen till Hålanda!
Acceptera det som är
En väg att finna sig själv
Är inte lätt
En väg att finna sig till ro
Och bara vara nöjd
Är heller inte lätt
Men någon dag som kommer
Kanske bär den med sig vett
För att inte ta det snett
Utan bara lätt
Acceptera det som är
Och tro på det man har
Det är sanningens ögon djup till svar
Som så klarblå himmel har
Det är vad man känner som är sant!
Tänk om jag säger att jag saknar att se dig
Eller vet man ens hur det känns?
Skulle du ens titta tillbaka?
Tänk om jag säger att jag vill ha dig
Att det i världen ingen annan finns
Det är vad man känner som är sant
Bättre det än att stå på en kant
Instängd av mig själv
Instängd i mig själv
Men jag föredrar att se
Instängd av mig själv
För en gång kunde jag le
Solen går ner
Av det den ger
Mörkret faller över oss
Ingen väg att komma loss
Förvirrad av mina egna steg
Eller är det bara jag som är feg
En känsla som vill spränga sig ut
Det har den aldrig kunnat göra förut
Med blicken neråt
Och tankarnas eviga tjat
Känns det som jag ändå är lat
Någon sorts av hat
Vart är vägen här ifrån?
Kanske ser jag nått i ögonvrån?
