©Robin Lillfors

I väntan på bussen
Vi står
Känns som flera år
Klockans minuter tickar
Efter springturen jag hickar
Jag fråga om bussen gått
Du sa den är väl sen eller nått
Grannen är väl du
Men inte nummer 7
Du skrattar och ler
Något sker
Roliga minuten
Tar man ut den
Livet leker som solen
Ta ett dopp i poolen
Istället för bussen
Jag inte vill vänta på

Driven av en förblindenhet
Jag vet
Tro det man vill
Lurad från och till
Ingen väg att gå
Snälla varför så rå?
Ljuset värmer
Men kanske bara ytan
Det innre så ensamt
Känner det så sant
Vart är du... Vart är du?
Kanske om en vecka siffran sju!

Jag undrar ibland hur man tar sig fram! hur man får saker och ting runt omkring sig att ordna sig även om man ligger i och man känner att inget händer! Kanske är man inne på fel bana och istället gömmer sig under ett "skal" där man inte ser möjligheterna.

Jag drömmer ofta när jag sover att jag är på ett ställe där man mår helt och håller bra! När man vaknar dagen efter en sådan dröm känner man att en pusselbit precis föll av. Det är vad andra inte ser som jag själv ser! Mina tankar mina steg. Jag går som jag går! Bilden av mig från utsidan vet jag ej hur den ser ut! Vad ser en hos mig som pratar med mig?

Ja! vi andas samma luft, vi dricker samma vatten och lever tillsammans under solens varma ljus. Men i vårt sinne och inre seglar vi iväg. 

Nu när denna natten kommer undrar jag hur gryningens ljus vill kännas efter drömmens timmar! Jag går vidare och lever för dagen som den kommer.  Mina Tankar till ord!

När ljusets lampa släcks
Och mörkt det blir
Inget riktigt lir
Ensamt och tomt
Vem och hur man är
I tankarnas tvivel lär
I önskans värld man man går
Kanske nu flera år
Det man älskar äger en till slut
Ingen chans att släppas ut
Ensamheten kvar så är
Tvärt emot att vara kär